Och redan 1974 föreslog litteraturutredningen att staten skulle finansiera ett nytt stort uppslagsverk , men inget beslut kom. Detta, och bokförläggarnas egen passivitet, retade med jämna mellanrum upp kända och okända förståsigpåare som sedan villigt vädrade sina åsikter i tidningarna och i radio, då så tilläts. Jan Myrdal menade att det som måste till var en profitsugen kapitalist, som skulle inse att marknaden var intressant och lukrativ nog, och som dessutom skulle kunna bearbeta marknaden på en affärsmans vis, och få den att växa . Dagens Nyheter klagade över obalansen i det faktum att Bibeln nyöversattes å det dyraste och långsammaste, medan intet nytt hände på uppslagsboksfronten . Sven Lidman, själv flerfaldig lexikonutgivare, försvarade folkencyklopedierna , men talade sig varm för en ny nationalencyklopedi, och filosoferade även över idén att låta denna bestå av en datoriserad faktabank, där tryckta böcker inte skulle vara en nödvändighet. Om intresset hos ovan nämnda herrar, och många andra med dem, var stort, så var det desto svalare hos bokförläggarna. En rundfrågning som gjordes bland dessa visade detta. 'Tror ni att det finns marknad för ett nytt, stort uppslagsverk i Sverige?' löd frågan, och samtliga tillfrågade svarade nej. Detta var visserligen innan en beställning med ekonomiska garantier var aktuell. 

När beslutet om ett nytt verk var fattat och upphandlingen började lät det annorlunda: flera förlag var intresserade nu när ekonomin till viss del garanterades av staten. Tre huvudkonkurrenter profilerade sig: Bonniers, Prisma och Bra Böcker. 

Bonniers, med 130 års erfarenhet av uppslagsböcker, föreföll vara det självklara valet vid en hastig besiktning. Knutna till Bonniers fanns två av landets främsta lexikonutgivare, nämligen Sven Lidman, skapare av "Focus", och Uno Dalén, som lett utgivandet av Bonniers Lexikon på sextiotalet. Bonniers var gammalt, traditionsrikt tryggt och äktsvenskt; allas favorit i frågan. Prisma hade nog små chanser, ansåg de flesta bedömare. De hade viss erfarenhet av uppslagsböcker, men inga större verk. De hade nyligen - visserligen med den äran - producerat ett trebandsverk, vilket var deras största dittills. 

Bra Böcker betraktades som en outsider av de etablerade. Dessa skånska månglare och massproducenter av skräplitteratur kunde ju inte tillåtas förpesta ett nationalverk med sitt namn! Och de hade ju inte ens ett eget tryckeri! Att förlaget gav ut det omfångsrika 'Bra Böckers Lexikon' som vid den här tiden var inne på sin tredje upplaga i den kontinuerliga utgivningen, och hade sålts i hundratusentals set, var inga fakta som tycktes störa de etablerades siande om vart ordern skulle gå. 

Den 19 juni 1985* beslutade regeringen att uppdraget skulle gå till Bra Böcker , ett beslut som mycket riktigt förvånade (för att inte säga förargade) de övriga lexikonutgivarna. När förlaget sedan till chefredaktör utsåg den 35-årige filosofie doktorn i ekonomisk historia Britt-Inger Puranen, mest känd som programledare för någon lättsam frågesport i TV, undrades det om det verkligen skulle bli någon nationalencyklopedi. Oron visade sig till viss del vara välgrundad: Puranen fick gå efter ett år på posten, ett år som beskrivits som 'fyllt av långa strider om prestige och barnsligheter' . Nya tag togs; Kari Marklund utsågs till ny chefredaktör och tidsplanen kunde börja gälla igen. 

Här kan det vara på sin plats att reda ut ett vanligt missförstånd angående encyklopedins finansiering. Det är en vanlig uppfattning att Bra Böcker hade ett av staten hållet ymnighetshorn att ösa kontanter ur, och att företaget sålunda skulle vara ekonomiskt riskfritt. Detta är dock en missuppfattning. Bra böcker stod för det huvudsakliga ekonomiska risktagandet, men förlaget erhöll i initialskedet 17 miljoner kronors startkapital i form av ett garantilån, varav hälften kom från Statens kulturråd och hälften från Sparbanksföreningen. Garantilånet slapp man bara betala tillbaka om verksamheten skulle gå med förlust. Break-even ansågs gå vid c:a 40 000 kompletta sålda set, men eftersom man redan vid presentationen av det första bandet hade 56 244 prenumeranter (ett antal som steg till mer än det dubbla under utgivningstiden) var ekonomin att anses som säkrad, trots att Bra Böcker hade lagt ut mer än 100 miljoner kronor på verket dittills. Långivarna fick tillbaka sina miljoner i december 1990.

Och den femte december 1989 var det dags för premiären: det första bandet skulle presenteras inför ett stort mediauppbåd. Chefredaktören Kari Marklund överlämnade ett exemplar till dåvarande kulturminister Bengt Göransson, tillsammans med en CD-ROM-skiva innehållande första bandets textmaterial.
(Denna skiva kom dock aldrig ut till försäljning, och fast förlaget gjorde fler prototyper genom åren, bestämde man sig för att avvakta med utgivandet av en CD-ROM. Det dröjde ända till hösten 1997 innan en kommersiell version kom ut. Den bestod av 6 skivor och kostade 8900:- (5900:- för de som redan köpt den tryckta varianten) vid utgivandet, men redan i slutet av maj 1998 sänktes priset till 2900:- resp. 1900:- p.g.a. trög försäljning och negativ kritik i pressen.)

Detta första band nagelfors naturligtvis av kulturetablissemanget och mottogs med positiv avvaktan. Alla var positivt inställda, men ingen jublade högt. Det är ju lättare att ta fasta på negativa saker än positiva. Som att humaniora inte lämnas lika stor andel utrymme som i Nordisk Familjebok eller i Svensk uppslagsbok. Att andra ämnen, till exempel ekonomi och naturvetenskapliga ämnen beretts större utrymmen såg man inte automatiskt som något positivt. Dessutom kunde man redan första dagen börja förfasa sig över att det förekom feltryck och sakfel i encyklopedin. Debatten kring felaktigheterna kom under utgivningen att blossa upp ett antal gånger. Redan den sjätte december, dagen efter utgivandet av första bandet, berörde tidningen Expressen ett korrekturfel i verket, i artikeln 'Anderberg, Bengt', rad 4. Det tog dock nästan 4 år till den stora debatten blossade upp. Radiojournalisten Staffan Heimerson skrev en mycket kritiskt krönika om felen i NE för tidskriften Z, så kritisk att tidningen vägrade ta in den. Det gjorde däremot tidningen Expressen den 10/10 1993. Dagen efter kunde samma publikation leverera nyheten om en NE-prenumerant som på grund av felen ville få rabatt, eller upphäva köpet. I samma artikel kommer NE:s nytillträdde chefredaktör Christer Engström till tals och omtalar att redaktionen räknar med att c:a 60 fel av olika typ kommer att förekomma i vart och ett av banden, och att ett uppslagsverk utan fel är en utopi. 

Hur skall man veta vad som är en acceptabel nivå av fel i ett uppslagsverk? Få människor är tillräckligt insatta för att subjektivt kunna avgöra om 60 fel per band skall betraktas som mycket eller litet. Den primära reaktionen är naturligtvis att det är ett stor antal - eftersom man ofta betraktar uppslagsverk som auktoritativa. Jämför man med andra litterära verk kommer saken dock i ett lite annat ljus. Andra uppslagsverk har minst lika många fel som NE, de flesta betydligt fler! Bra Böckers andra verk Bra Böckers Lexikon och Lexikon 2000 är ingalunda skonade. En naturlig följdfråga blir naturligtvis: varför har feldebatten inte berört dessa verk? Svaret är lika banalt som självklart: dessa båda verk redovisar inte sina fel, inte ens de mest uppenbara! Detta gäller för nästan alla verk utkomna under de senaste decennierna. De gamla storverken Nordisk Familjebok och Svensk Uppslagsbok redovisade utförligt de fel som kommit i tryck, och vid en jämförelse med dessa, visar det sig att NE har betydligt färre fel än dessa hade! Herr Heimerson är alltså dåligt påläst... Nationalencyklopedin publicerade kontinuerligt rättelser under utgivningstiden, först i form av lösa blad som skickades ut till prenumeranterna i efterhand, ett per band fram till band nr 18. Till de två sista banden kom inga lösa blad, men i juni 1997 sände redaktionen ut ett häfte med samtliga upptäckta fel till alla 20 banden. Häftet ersatte lösbladen, eftersom fler fel till de tidigare banden tillkommit. Lösbladet till band 1 tar upp drygt 80 fel, medan häftet från 1997 tar upp tre gånger så många i nämnda band. 

Den tidigare omnämnda tidsplanen höll. Verket kom ut med planerade 3 band per år, och som aviserats var det komplett 1996, och åratal av tålamodsprövande väntan för prenumeranterna över. Se min personliga kommentar till denna väntan!

INBINDNINGARNA
Verket kom ursprungligen i tre olika inbindningar, senare i ytterliggare en. 

• Den billigaste av de ursprungliga varianterna var en konstläderbindning, blå till färgen och inte av särskilt god kvalitet, visade det sig. Nu när det gått några år har det visat sig att konstläderbanden inte är särskilt hållbara. De bibliotek som har haft NE i konstläder i hyllorna (Kungliga Biblioteket i Stockholm till exempel) har fått se verkets ryggar bokstavligen falla i bitar. Stadsbiblioteket i Uppsala har t.o.m. låtit binda om sitt läsesalsexemplar i en betydligt hållbarare klotbindning.  Observera att denna svaghet gällande konstläderbanden gäller bibliotek och andra institutioner där böckerna slits enormt. Under normal användning kan de naturligtvis hålla länge.
• Mellanvarianten var en halvfransk bindning, med blått skinn på ryggar och hörn samt röda pärmar Den halvfranska inbindningen är vacker och hållbar: på Carolina Rediviva (universitetsbiblioteket i Uppsala) står flera exemplar som vittnar om detta. De är ordentligt tilltuffsade, men hela.
• För de verkliga finsmakarna gav man ut en bibliofilupplaga i begränsad upplaga (1000 exemplar) i skinnband, där ryggarna tillsammans blir ett fantasifullt konstverk, signerat Pierre Olofsson. Försäljningen av bibliofilutgåvan gick rätt trögt, och när man vid sekelskiftet upphörde med försäljningen hade endast 225 av de stipulerade exemplaren sålts. Kostnaden för bibliofilutgåvan var från början 39 000 kronor, men höjdes med tiden till smått hisnande 59 000, vilket även inom förlaget anses vara den huvudsakliga anledningen till den begränsade succén. 
• Våren 1998 gavs dessutom NE ut i något som kallades 'standardinbindning', till ett nedsatt pris. Denna består av grått klot som är av förvånansvärt god kvalitet. Däremot har man tryckt verket på 80-gramspapper till standardinbindningen, istället för 100 g, som de tre andra är tryckta på.